eldfarlig

...och jag minns fortfarande hur du brukade fråga "hur känns det sista dagen som 20-åring?".

Du ställde alltid den frågan. Varför vet jag inte riktigt men det var en intressant fråga att få. Man fick tänka lite på vad man gjort under året som gått. 

och visst, just året som 20-åring förändrades mycket. 

Marcus kom in i mitt liv och är kvar fortfarande!!!

Dagarna som följde efter min 21-årsdag var väl ok. Vi firade här nere i Kalmar och jag var lycklig. Ni var många som firade med mig. 

Jag minns att pappa ringde och sa att jag borde ringa mamma,,,jag tänkte " jag gör det efter tentan på fredag..."

Jag hann aldrig.

5 dagar senare kom samtalet jag aldrig glömmer. 

Min syster tårfyllda röst som säger " Du måste komma hem, mamma är dålig, riktigt dålig."

Det som följde blev den värsta bilfärden i mitt liv. 

Jag undrade om jag skulle få prata med dig en sista gång, hur allvarligt det var och vad som skulle ske om du redan var borta när vi kom fram. 

Marcus körde och jag satt mest tyst bredvid....i 29 mil. 

Jag minns hur vi till slut blev insläppta via akuten upp till din avdelning. 

Hur jag fann min familj runt din säng och stämningen var så tung att man nästan kunde ta på den.

jag kramade er och satte mig på den tomma sängen mittemot och vi satt där tills du drog ditt sista andetag. 

Jag minns inte vad vi pratade om, om vi skrattade eller grät, jag bara minns att vi satt där och du var redan kall när vi anlände och att jag frågade om du redan var borta. 

Nej, du var kvar. i ca 3 h till. 

3 h satt vi där. Minns blickarna från personalen ... 

Jag minns bilfärden hem till Tibro på natten/morgonen. 

Hur allt passerade förbi mig och jag brydde mig inte. 

Allt var kallt och tyst och TOMT. 

Hur jag tog mig igenom de närmaste dagarna minns jag knappt. 

Jag kmr ihåg pappas ord " gör tentan för henne och kom tillbaka sen:"

Jessicas kramar när jag kom till tentasalen och jag ville bara gräva ned mig i hennes axel och gråta i timmar. 

Jag minns hur jag satt i tentasalen och tänkte "jag är annorlunda,,,allt är annorlunda. Ingen förstår mig och kommer aldrig nånsin att göra så heller". 

Jag skrev tentan, så mkt kmr jag ihåg. 

Jag åkte hem-hem och var med min familj. 

Men verkligheten anropade med fler saker att göra. 

Jag minns uttrycket hos min lärare när jag berättade varför jag inte kunde vara med på seminariumet pga begravningen. Hans ögon blev ledsna. Han förstod nog inte. 

Jag ville vara stark. 

Jag ville klara mig. 

Jag ville inte ge upp...för mammas skull. 

Mamma, du är alltid med mig. Din död.... var så onödig och så orättvis.

Vi hade så mkt tid kvar ihop. 

Din död förändrade hela mitt liv.... jag hoppas att du tittar ned på mig från stjärnhimlen och är stolt trots att jag inte har ngt jobb eller studier just nu. 

Jag hoppas att du ska ge mig den styrka jag behöver. 

Just nu är det rätt tomt. 

Känslorna från den dagen som förändrade mitt liv finns kvar. 

Jag kan inte gråta även om jag vill. 

Jag vill inte prata om det även om jag kan. 

Just så känner jag. 

 

Mamma, jag saknar dig! 

Till minne av Wivi-anne Tidqvist

14/9 1953 - 20/11 2008