Juletider
Som vanligt inställer sig ingen julstämning i mitt sinne. inte än iaf.
Det är väl ca 7 år sen jag kände något sådant.
När man fick komma hem till mammas julpynta och mammas julmat.
När man fick klä granen tillsammans dagen innan julafton och alla verkade mysa ordentligt.
När alla samlades på julafton och vi gjorde samma saker som alltid: fikade, skrapade mammas jullotter, väntade på Kalle Anka, väntade på ev. Tomte, åt god mat tillsammans, tittade på Karl-Bertil Jonssons jul, spelade spel in på sentimmarna och somnade lycklig i sin säng som man hade gjort i 20 jular innan.
Sen blev det inte så mer.
6 år sen försökte jag behålla samma traditioner men misslyckades fatalt och insåg att min jul aldrig kommer bli likadan igen.
Så vad spelar det för roll var jag firar den?
Jag får iaf umgås med människor jag tycker om.
Även om jag drömmer om de där jularna igen.....att jag ska få åka hem till mammas julpynt och fira jul som vi alltid gjorde när jag var liten.
Man blir vuxen när en av föräldrarna försvinner.
Man får hantera saker bäst man kan.
Man får hoppas att en dag kommer man få bestämma över sin egen jul.
Och om 9 dagar lämnar jag och min smileypie detta detta kalla och regniga rusk.
I dessa jul- och nyårstider väntar alltså vila, familj, sol, bad och vackra stränder.
Så njut av era jular och ta hand om varandra.
God Jul och Gott Nytt År.
Peace/Sofia
80 år.....
...har idag passerat sen min farmor föddes.
Det är sketjävlalång tid ju.
En tid man själv inte ens kan föreställa sig.
fast å andra sidan känns ju 9 år ganska långt bak i tiden med nuförtiden.
9 år.....å 8 dagar sen farfar lämnade oss.
Fan....den här jävla månaden.
Lycka blandas med sorg och inget fungerar som det ska.
Farfars födelsedag saknad - fettisdagen lycka - alla hjärtans dag lycka - systers födelsedag lycka - farfars minnesdag saknad- farmors födelsedag lycka.
[Lite som november : min födelsedag och 6 dagar senare mammas minnesdag. lycka blandas med sorg].
jävla helvete.
men så är det. så är livet och det är bara att fortsätta att leva.
Något jag har planerat iaf.
Förlängd anställning till september, träningskompisar på jobbet, middagar med tjejgänget på jobbet, påskledighet, besök av pappa, semester, ett liv utan mjölk och gluten...listan är lång.
och nu är det dags för ett avsnitt till av serien Falling skies.
Peace/fia
4 år har passerat...
...och jag minns fortfarande hur du brukade fråga "hur känns det sista dagen som 20-åring?".
Du ställde alltid den frågan. Varför vet jag inte riktigt men det var en intressant fråga att få. Man fick tänka lite på vad man gjort under året som gått.
och visst, just året som 20-åring förändrades mycket.
Marcus kom in i mitt liv och är kvar fortfarande!!!
Dagarna som följde efter min 21-årsdag var väl ok. Vi firade här nere i Kalmar och jag var lycklig. Ni var många som firade med mig.
Jag minns att pappa ringde och sa att jag borde ringa mamma,,,jag tänkte " jag gör det efter tentan på fredag..."
Jag hann aldrig.
5 dagar senare kom samtalet jag aldrig glömmer.
Min syster tårfyllda röst som säger " Du måste komma hem, mamma är dålig, riktigt dålig."
Det som följde blev den värsta bilfärden i mitt liv.
Jag undrade om jag skulle få prata med dig en sista gång, hur allvarligt det var och vad som skulle ske om du redan var borta när vi kom fram.
Marcus körde och jag satt mest tyst bredvid....i 29 mil.
Jag minns hur vi till slut blev insläppta via akuten upp till din avdelning.
Hur jag fann min familj runt din säng och stämningen var så tung att man nästan kunde ta på den.
jag kramade er och satte mig på den tomma sängen mittemot och vi satt där tills du drog ditt sista andetag.
Jag minns inte vad vi pratade om, om vi skrattade eller grät, jag bara minns att vi satt där och du var redan kall när vi anlände och att jag frågade om du redan var borta.
Nej, du var kvar. i ca 3 h till.
3 h satt vi där. Minns blickarna från personalen ...
Jag minns bilfärden hem till Tibro på natten/morgonen.
Hur allt passerade förbi mig och jag brydde mig inte.
Allt var kallt och tyst och TOMT.
Hur jag tog mig igenom de närmaste dagarna minns jag knappt.
Jag kmr ihåg pappas ord " gör tentan för henne och kom tillbaka sen:"
Jessicas kramar när jag kom till tentasalen och jag ville bara gräva ned mig i hennes axel och gråta i timmar.
Jag minns hur jag satt i tentasalen och tänkte "jag är annorlunda,,,allt är annorlunda. Ingen förstår mig och kommer aldrig nånsin att göra så heller".
Jag skrev tentan, så mkt kmr jag ihåg.
Jag åkte hem-hem och var med min familj.
Men verkligheten anropade med fler saker att göra.
Jag minns uttrycket hos min lärare när jag berättade varför jag inte kunde vara med på seminariumet pga begravningen. Hans ögon blev ledsna. Han förstod nog inte.
Jag ville vara stark.
Jag ville klara mig.
Jag ville inte ge upp...för mammas skull.
Mamma, du är alltid med mig. Din död.... var så onödig och så orättvis.
Vi hade så mkt tid kvar ihop.
Din död förändrade hela mitt liv.... jag hoppas att du tittar ned på mig från stjärnhimlen och är stolt trots att jag inte har ngt jobb eller studier just nu.
Jag hoppas att du ska ge mig den styrka jag behöver.
Just nu är det rätt tomt.
Känslorna från den dagen som förändrade mitt liv finns kvar.
Jag kan inte gråta även om jag vill.
Jag vill inte prata om det även om jag kan.
Just så känner jag.
Mamma, jag saknar dig!
Till minne av Wivi-anne Tidqvist
14/9 1953 - 20/11 2008
Freitag
Ja, så var det fredag igen.
Veckorna går rätt fort alltså.
Även om jag bara går hemma på dagarna och försöker få timmarna att gå lyckas jag fenomenalt bra.
Hur vet jag inte.
Denna vecka har jag bl.a. tränat, lagat mat, tvättat å städat...det vanliga med andra ord.
Denna vecka har jag bl.a. tränat, lagat mat, tvättat å städat...det vanliga med andra ord.
Men inte bara det, jag har även fixat en tipsrunda till festen om 2 veckor, handlat saker för å fixa ett skåp i lägenheten med marcus, övervägt att flytta till spanien men varit tvungen att ändra mig och tacka nej, samt klippt mig,,,,ja det har väl varit min vecka.
Inte så värst händelserik...lr jag vet inte.
även under tisdag och onsdag haft världen jävla nack och huvudvärk ( ingen bra idé å börja med rygglyft på träningsbollen med andra ord....)
lyssnar just nu på "Christer" i P3 och temat är "det här vill jag inte göra om som jag gjorde förra helgen".
Ett tema jag inte riktigt vet om jag kan relatera till.
Om jag ska göra ngt annorlunda vore det väl att jag inte sitter och tkr synd om mig själv eftersom ingen vill umgås med mig.
Vi får väl se.
just det, hade telefonintervju med ett företag i GBG jag sökt jobb hos.
Man kan ju alltid hoppas att jag äntligen får komma från denna stad. Vem vet, om 3 veckor kanske jag är göteborgare?
Jag hoppas iaf. Orkar inte gå arbetslös i denna stad längre.
I behov av miljöombyte samt att ngt å göra som får mig att känna mig meningsfull.
Testade mig på en löprunda i spåret idag med och det gick förvånansvärt bra. 3,14 km på 17 min. Ganska bra tkr jag för en person som inte sprungit på flera år. Gillar egentligen inte att springa, men har arbetat upp min kondition med powerwalks denna höst så nu är det alltså dags att tänja liiite mer på gränserna.
Dock behöver jag ett par nya löpskor för de jag har är väl ca 10 år gamla och alldeles usla när det gäller löpning.
En uppgradering vore nog bra känner jag. Får se om pengar efter födelsedagen kan hjälpa till med det.
Vem vet?
Vet inte riktigt vad jag ska göra nu....har ingen ny serie att glo på eftersom alla pågår just nu och hittade inga jobb å söka heller.
Önskar er en fantastisk helg. Peace/sofia
Nyklippt och kluven
under måndagen blev jag erbjuden jobb i Spanien, men startdatumet är alldeles för tidigt för min del (25-årsfesten kmr ivägen framförallt) plus att min sambo äntligen berättade hur han känner.
Dock vet jag inte om jag gör ett misstag som tackar nej, men det dyker säkert upp ngt här i Sverige snart....får vi hoppas. Måste veta vad ungdomsgarantin kan erjbuda oxå såklart.
Å andra sidan hade jag hoppats att marcus skulle våga ta klivet och följa med, men jag vill inte lämna honom så får vänta här ...
Dock är jag så F R U K T A N S V Ä R T uttråkad och känner mig helt meningslös som bara går här hemma. Jag har ingen inkomst, vilket innebär noll pengar att ens resa till ngn.
Men framförallt är känslan av övergivenhet så stor att jag snart sprängs.
Jag har aldrig kännt mig speciellt behövd men då har jag alltid haft ngt att göra: jobb, skola eller liknande.
Men nu har jag inget, jag är här hemma och söker jobb, lagar mat, städar, fixar med lite småsaker, glor serier och tränar. Känns inte som ett riktigt värdigt liv.
Kanske hade kännts bättre om jag hade kunnat få ngn ersättning, men nu känner jag mig bara idiotisk. Framförallt eftersom jag måste tacka nej till ett jobb.
Suck.
Jag är iaf nyklippt idag, klipper mig på H.A.I.R. skolan här i kalmar så det är väldigt billigt (150kr) och jag blev verkligen supernöjd.
En galen lugg, men fan vad snyggt det blev.
Jag hoppas att ngn kan få upp ögonen för mig snart så jag får ngt att göra. Min destruktiva sida göds på alldeles för mkt.
Om ngn vill komma och hälsa på eller liknande är ni välkomna. Jag har all tid i världen....just nu.
Glöm inte bort att vänskap är både ge & ta.
Oftast ger jag mer än jag får vilket gör att när jag behöver ngn som lyssnar på mig kmr fortfarande den personens behov i första hand, ngt jag inte orkar med längre.
trodde jag hade någon som verkligen uppskattade, lyssnade på och brydde sig om mig, men jag tog fel igen.
Hoppas livet vänder snart och ger mig en chans att få visa vad jag kan göra.
Gärna en utmaning, I'm game. Vad som helst som får mig utanför dessa väggar.
Peace/Sofia
Fredag imorgon,,,redan?
okej, så kryssningen blev så rolig som jag trodde. Vi skrattade, vi dansade, vi åt, vi drack, vi njöt....eller jag njöt.
Jag njöt av att kunna släppa taget och bara kunna njuta.
För en gång skull kunde jag lita på att ngn annan tog tag i situationer som eventuellt skulle kunna uppstå- en awesome känsla för mig.
För en gång skull kunde jag lita på att ngn annan tog tag i situationer som eventuellt skulle kunna uppstå- en awesome känsla för mig.
ngt jag förmodligen inte hade kunnat göra för 1 år sen.
Soooo,,vad händer annars?
Jag söker jobb, väntar på info om Ungdomsgarantin och väntar på besked om jobb i Spanien.
Ska jag våga?
Om jag får de såklart. Inte ta ut ngt i förskott. men håller hoppet uppe.
jag fikar oxå, inte med tjejkompisar som förr, utan med killkompisar.
Awesome killkompisar.
tack grabbar. för de två fikastunderna. Ni värmde upp mitt iskalla sociala hjärta jag fryst så länge nu.
Visst, det tinade lite under helgens kryssning och det värmer att se att folk vill komma och fira mig, men att offra 2 h för å hänga med mig känns toppen av er!
tack
ja, det känns som att de "offrar" tid då det oftast är förbannat svårt att försöka få ngn att umgås med mig.
Jag vet, ni har jobb. Men jag finns här kvällstid, helger, jag dygnet runt.
men men.
Hoppas jag får en boost av Jessica i helgen vilket bör pigga upp mitt iskalla hjärta.
Mitt kärleks hjärta är vamt och skönt dock.
Älskar att umgås med min smileypie, älskar att han fixar hem bra filmer vi kan se, att han uppskattar min mat och bakning, att han vill somna bredvid mig varje natt . <3
Peace/Sofia
Den andra dagen i den nu gamla veckan och den nu nuvarande månaden
Har sökt 3 nya jobb idag.
ok?
Igår var en ny vecka och ny månad som började lite skit....eller snarare skitdåligt.
Men idag är en ny dag, som man ska tänka.
Men det fungerar inte riktigt än, så om ni vill, jag är här.
Jag gillar blommor, serier och lakritsgodis.
Peace/Sofia
melankoliskt humör,,
jag vet inte.....återigen fått svar att " de valt att gå vidare med andra kandidater".
Jag vet inte vad jag ska göra.
Bör jag söka mig längre bort?
Bör jag våga satsa vidare kanske?
Börjar överväga faktumet att jag inte kommer att vara nöjd på ett jobb här,,
Jag vill ju så mkt mer och dessutom med tanke på uppslutningen till marcus "födelsedagsfest" i lördags vet jag bara 1 orsak (läs person) som får mig att stanna kvar här.
(Familjen hälsar man ju alltid på ändå.)
Marie, tack för sällskapet. Det var superkul!
Du är mitt ljus i vardagen.
Men jag funderar på om det är dags att riva upp från denna plats.
Det är alldeles för melankoliskt här.
Det är alldeles för melankoliskt här.
Ingen bryr sig, ingen vill veta, ingen bjuder in en längre och alla tänker på sig själva.
Jag ger upp.
jag vill komma vidare.
Det är dags att ta det steg jag tog för 6 år sen: Jag vill hitta ett jobb så vi kan flytta.
oK?
Jag behöver något att göra, jag behöver få använda min hjärna till mer än tv-serier och fixande hemma.
Jag behöver få känna mig behövd.
men vart ska vi ta vägen? Tips ngn?
Peace/Sofia
Laddat ordentligt
Just nu pågår febril omstrukturering av lägenheten,,,,men låt inte det störa för mkt.
Imorgon ska jag på intervju och nu ikväll har jag med marcus hjälp laddat inför olika frågor som kan komma och försökt att behålla en positiv inställning till livet.
Imorgon kommer det gå ännu bättre. oK?
Hoppas hoppas hoppas!
Peace/Sofia
Grattis i himlen mamma
Jag borde ha ringt dig när pappa sa att du blev inlagd
Jag borde ha sagt att jag älskar dig oavsett...även om jag vet att du visste det.
Jag borde ha lärt mig mer av dig
Jag borde inte behöva sörja din icke firade födelsedag
Jag borde få fira dig varje dag ....
Jag borde inte behöva bli ledsen
Jag borde inte behöva gråta en dag som denna
Jag borde ......så mkt.
Men så lite jag kan påverka.
Jag får nu låta din födelsedag passera som vilken dag som helst, för det finns inget att fira längre.
Jag saknar dig så mitt hjärta går itu varje dag.
Men jag vill egentligen inte,,,men jag gör det ändå.
Jag är en del av dig och jag strävar varje dag för att göra dig stolt.
Jag lever för att du en gång levde.
Jag borde ha tackat dig för det.
Jag borde skratta oftare
Jag borde njuta mer.
Jag försöker.
Varje dag gör det ont, men varje dag blir jag starkare.
Jag vill bara säga: Grattis på 59-årsdagen.
Jag älskar dig oavsett.
Puss & kram/din fia-lotta
Krya på mig...
yeah, en vecka på sjukhuset resulterade såklart i en veckas förkylning.
Visst, jag har inte mått allt för dåligt av att vara hemma, vila och glo "The big bang theory", men saken är att när jag blir förkyld blir jag ypperligt dålig dag per dag innan jag blir bättre.
Så första dagen innebar halsont och svullnad så stor att jag knappt kunde svälja.
Andra dagen: näsan började rinna och svullnaden i halsen fortsatte.
Tredje dagen: så täppt och rinnig i näsan att jag ville såga av den.
Fjärde dagen: bättre i näsan men självklart började hostan....rosslig som fan och slemmig...
Femte dagen: visst, jag mår bättre men hostan kvarstår (liten men störande). Nu börjar näsan flagna oxå av allt snytande i onsdags.
Summa sumarum: det blir inget jobb imorgon, tur att jag pratade med dem tidigare i veckan för de hade redan planerat för att jag inte skulle komma in. Vila imorgon med m.a.o.
Idag har jag dock ngt annat jag måste vara fräsch till..eller snarare pigg till. Fräsch behövs inte.
Jag har en telefonintervju inför ett av jobben jag sökt. Awesome. Ringde i onsdags, men hörde hur dålig jag var och bytte tid. Tack!
Så nu gäller det att jag är pigg och glad för att prata med dem. Vad ska jag säga? Vad ska jag inte säga..?
Gått på ca...3 arbetsintervjuer i mitt liv....(de andra 2 räknas inte då jag visste att jag skulle få jobbet).
Så lite nervös är jag. Skönt dock att det är via telefon, med tanke på att jag inte ville riskera att smitta en eventuell framtida arbetsgivare.
;)
Nu ska jag vila framför the big bang theory och the sims.
Om ngn vill plocka svamp på söndag (om ni har bil) hör av er. kan bli mysigt ;).
Peace/Sofia
Lägesrapport
Veckorna bara går och jag vet inte riktigt vad som händer.
Förra veckan jobbade jag 6 av 7 dagar på ISS och planerat jobb på lördag denna vecka.
Dock känner jag mig nu kanske inte så jäkla pigg i halsen,,,bakterier überalles på sjukhuset.
Jobbsökandet går som det går...nekad 2 jobb iaf. Suck
Egentligen är jag lite frustrerad eftersom jag hade hoppats på att vara någon annanstans ... Jag hade hoppats att jag skulle ha ett meningsfullt jobb där jag kunde utvecklas och bli den jag vill vara resten av mitt liv.
Eller ni förstår vad jag menar.
Men nu är jag inte där och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill ha ett jobb nu som jag kan trivas med ett tag och hoppas att jag kan utvecklas och bli vuxen någon gång.
Just nu är jag bara ungdom och "har en massa tid på mig"...men det har jag ju egentligen inte. Snart är det 40 år kvar till pension och förr hade man redan jobbat inom sin bransch i 10 år och etablerat ett namn.
Nu känns det som att jag går runt i en labyrint och inte hittar ut.
Jag blir så less oxå på alla andra människor som vet vad de vill göra, som har planerat för hur de ska göra det och L Y C K A S.
Varför kan inte jag göra det?
Motivationen tryter?
Orken tryter?
har jag valt fel?
Jag vill ju bara få ett jobb. helst ett kontorsarbete,,,,mest med tanke på facit efter en veckas städning=ont i hela jävla kroppen och rörelseförhindrad och trött på kvällarna. hur kul är det liksom?
jag vill ju gärna orka lite när jag kommer hem.
Men jag antar att jag får sitta här hemma tills någon inser hur bra jag är.
Hoppas jag hittar ngt att göra snart bara så jag har råd att leva igen.
Vill göra saker, besöka folk och framförallt njuta av livet lite.
Peace/sofia
Mlln jobb och skola
Ja,så var man mellan jobb och skola.
VAD FAN GÖR JAG NU?
Bara å söka jobb. tips mottages.
I ett mellanland,,,vilse och förvirrad.
om jag hade en dålig dag igår när varmvattnet försvann i början av min dusch så var väl dagens uppvaknande inte bättre.
mail från översättarprogrammet. "Ej godkänd på antagnaningsprovet".
äh,det var väl aldrig meningen....antar jag.
Vad gör jag nu då?
Söka jobb? yeah right i den här jävla stan.
Fuck.
I'm fucked. ok?
VAD FAN GÖR JAG NU?
Bara å söka jobb. tips mottages.
Gärna.
Snälla,om ni kan, ge mig en spark i arslet och visa vägen, för nu är jag fan vilse.
Vilse, ledsen och rädd.
Peace/Sofia
Mors dag
jag vet att ni flesta förhoppningsvis har firat er kära moder idag.
På ngt vis.
Men visa dem gärna er uppskattning imorgon med. ok?
En dag finns de inte hos er längre.
en bättre stöttepelare har man inte i livet än sina föräldrar.
Så glöm inte bort dem alla de övriga 364 dagarna om året.
ok?
Mommy-you're forever in my heart <3.
Peace/Sofia
Gläds åt att du har funnits
Idag skulle en av mina allra bästa vänner under min uppväxt ha fyllt 25 år.
20 April 1987 - 11 december 2009.
Jag vet att vi sällan sågs de sista åren, men min kärlek till dig som person fanns alltid där.
Du gjorde alla galna saker.
Du vågade allt.
Du hade modet att stå upp emot folk som sa elaka saker.
Du visade mig en värld av äventyr och lite halvförbjudna saker.
För mig kommer du alltid att vara en av mina största idoler och förebilder.
Jag vet att med mig lever ditt minne kvar.
Jag vill gråta för att du inte finns längre, men gläds istället åt att du har funnits, precis som din gravsten uppmanar.
Erica, håll en plats varm åt mig var du än är <3
20 April 1987 - 11 december 2009.
Love/din fia
Me?
Försöker hitta mig själv igen, ok?
Peace/Sofia
Where did this girl go?
Where did it go?
http://dayviews.com/tidqvist/167744492/
Ser en massa minnen och önskar jag kunde finna mitt självförtroende igen.
/Sofia
Alrededores
Skymning vid Långviken
Vägen till månen?
jag vill ha en egen måne
84 år
Om han fortfarande vandrat på denna jord så hade min farfar idag fyllt 84 år. En gammal, men vis man.
Vad hände där? Skulle minnas farfar, men tankarna hamnade i mitt eget deprimerade huvud. Suck.
Farfar; tack för alla roliga lekstunder och allt du hann lära mig. Tack för att du uppfostrade min pappa till den han är! Hoppas du har det bra där du är! Kramar/lilla fia
har inte riktigt tid, ork lr lust just nu att blogga. Pluggar, ser serier, lagar mat, tränar, går promenader, festar ....m.a.o. lever jag livet.ok?
En man som i mina minnen sällan var arg.
En man som ville alla väl.
En man som var bra på dåliga skämt (en släktgen han gav vidare till sin son)
En man som i mina ögon var en idol.
Fortfarande ledsen över att jag aldrig hann lära mig mer av honom.
Var för upptagen och när han dog var det för sent. lite som med mamma.
Men som tonåring får man vara inne i sig själv, man utvecklas. till den personen man ska bli, eller hur?
Men jag borde nog ha tagit mer tid till folk runtomkring mig. Varför sa ingen ngt?
Vad hände där? Skulle minnas farfar, men tankarna hamnade i mitt eget deprimerade huvud. Suck.
Farfar; tack för alla roliga lekstunder och allt du hann lära mig. Tack för att du uppfostrade min pappa till den han är! Hoppas du har det bra där du är! Kramar/lilla fia
har inte riktigt tid, ork lr lust just nu att blogga. Pluggar, ser serier, lagar mat, tränar, går promenader, festar ....m.a.o. lever jag livet.ok?
Peace/Sofia
